måndag 30 december 2013

Allhelgonamässan

I snart ett år har jag besökt mässan i Allhelgonakyrkan varje söndag klockan 18.00.
Första gången var på trettondagen förra julen. Jag kom dit tidigt och satte mig till höger på fjärde bänkraden. Långsamt fylldes kyrkan med folk och när klockorna ringde var det knökfullt.
Det var en överväldigande känsla som grep tag i mig när tonerna från flygeln fyllde kyrkorummet och församlingen började sjunga unisont Herre hör min bön, Herre hör min bön, svara mig när jag ropar! Herre hör min bön, Herre hör min bön, svara mig när jag ropar!. Efter ett par varv stämde också jag in i sången och när den slutade rann tårarna nedför mina kinder.
Under det här året har jag suttit på nästan samma plats varje söndag, till höger på tredje, fjärde eller femte raden. De få söndagar jag inte har varit där är det någonting som har saknats hela veckan.
Vad är det då som är så speciellt? Det är svårt att förklara och måste nog upplevas. Men den närvaro, värme och gemenskap som finns i mässan har hjälpt mig att få kontakt med flera dimensioner inom mig och jag har lyssnat till en röst från mitt allra innersta. Inte den där som ligger som ett raster och påtalar alla tillkortakommanden jag tycker mig ha; Du ska inte tro att du är någonting. Du är jobbig. Du är ful. Du är bortskämd. Ingen vill ha dig, utan en annan svagare. Var inte rädd. Du duger som du är. Du är älskad. Du är inte ensam. För varje söndag i allhelgonamässan har den rösten vuxit sig allt starkare och nu finns den hos mig ofta, också i min vardag.
Tack för att den här fina, fina mässan finns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar