måndag 30 december 2013

Allhelgonamässan

I snart ett år har jag besökt mässan i Allhelgonakyrkan varje söndag klockan 18.00.
Första gången var på trettondagen förra julen. Jag kom dit tidigt och satte mig till höger på fjärde bänkraden. Långsamt fylldes kyrkan med folk och när klockorna ringde var det knökfullt.
Det var en överväldigande känsla som grep tag i mig när tonerna från flygeln fyllde kyrkorummet och församlingen började sjunga unisont Herre hör min bön, Herre hör min bön, svara mig när jag ropar! Herre hör min bön, Herre hör min bön, svara mig när jag ropar!. Efter ett par varv stämde också jag in i sången och när den slutade rann tårarna nedför mina kinder.
Under det här året har jag suttit på nästan samma plats varje söndag, till höger på tredje, fjärde eller femte raden. De få söndagar jag inte har varit där är det någonting som har saknats hela veckan.
Vad är det då som är så speciellt? Det är svårt att förklara och måste nog upplevas. Men den närvaro, värme och gemenskap som finns i mässan har hjälpt mig att få kontakt med flera dimensioner inom mig och jag har lyssnat till en röst från mitt allra innersta. Inte den där som ligger som ett raster och påtalar alla tillkortakommanden jag tycker mig ha; Du ska inte tro att du är någonting. Du är jobbig. Du är ful. Du är bortskämd. Ingen vill ha dig, utan en annan svagare. Var inte rädd. Du duger som du är. Du är älskad. Du är inte ensam. För varje söndag i allhelgonamässan har den rösten vuxit sig allt starkare och nu finns den hos mig ofta, också i min vardag.
Tack för att den här fina, fina mässan finns.

torsdag 26 december 2013

Annandag jul

 


Promenad över åkrarna. En blek vintersol och milt som vore det april. Inte en snöflinga så långt ögat kan se...
 
 
Annorlunda julsysselsättnig. En timme vid vedklyven resulterade i den här högen.
 
Klockan halv tio, sovdags för länge sen...Men då gjorde vi handdockor på pinnar. Askungen och enhöringen Rosis.
 

En stig i skogen

Förut fanns en stig i skogen som jag gick på nästan varje dag under flera år. Det var en slinga som tog ungefär en halvtimme att gå runt och åtskilliga är de timmar som jag har vandrat den stigen. I ur och skur, sommar och vinter, i glädje och sorg. Fötterna gick av sig själva och kände varje krök, varje sten och varje mossbeklädd stubbe. Jag kunde gå där fast tårar förblindade mina ögon och tankarna vandrande nån helt annanstans.
Och så under några veckor förra vintern förändrades allt. En skogsavverknig fövandlade min slinga till oigenkännlighet. Jag hittade inte längre.
Första biten var sig lik men efter ungefär halva vägen var skogen en helt annan. Många träd var borta och kvarlämnade grenar och ris från avverkningen täckte den kuperade marken. Skogen var stor och det fanns flera olika stigar att välja på och den jag för tillfället valde kunde plötsligt ta slut vid en slipprig bergknalle eller ett nedfallet träd. Jag visste inte längre hur lång tid min promenad skulle ta eftersom jag gick vilse varje gång.
Under det senaste året har det inte blivit många skogspromenader.
 
Men idag när jag irrade runt i skogen fick jag en insikt som sa; hitta en ny slinga, skaffa nya landmärken. Stigen kan liknas vid livet som slingrar sig fram. Ibland händer något som river upp och skakar om, då gäller det att hitta en ny framkomlig väg. Vad är alternativet? Sluta med skogspromenader. Sluta leva?  
Imorgon blir det en ny vandring i skogen.
 
 


onsdag 25 december 2013

Julförändring

Dan före dan... köttbullar ska rullas. Grönkålspaj och saffranspannkaka ska bakas. Sill ska inhandlas.
Ångesten fladdrar i magen. Duger julkapparna och maten? Duger jag?

Dan efter dan...köttbullarna är uppätna. Sillen, grönkålspajen och saffranspannkakan likaså.
Julklapparna var till belåtenhet. Ångesten stillad för den här gången.

Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. För det har han lovat...

Nästa jul ska jag bota ett destruktivt beteende. Jag ska avgiftas. Inte ge julklappar. Inte laga julmat. Total avhållsamhet.

"En människa med fullständig kontroll över sin tillvaro existerar ju inte och det är något som vi verkligen måste våga erkänna för oss själva. Annars går det inte att börja bygga det liv som vi innerst inne vill leva." Olle Carlsson i 12 steg för hopplösa.
 
Den här boken ska hjälpa mig att förändra mitt destruktiva julbeteende.
 
Var inte rädd...
 

lördag 21 december 2013

Hålla färgen och låtsas som ingenting.

Färdig! Nu kan jag släppa. Få rum för anden. Återerövra livet. Ta hand om mig. Manuset är på väg till sju förlag. De närmaste tre månaderna ska jag låta det stå för sig själv. Och sen, när de förväntade refuseringsbreven droppar in? Då tar jag hjälp med korrekturläsningen och ger ut Boken själv. Tur att den möjligheten finns. 
I över två år har jag varit ockuperad. Manuset har varit med mig hela tiden och överallt.Nu kommer vi inte mycket längre tillsammans. Jag har gett allt. Det är färdigt. 


                                 

måndag 16 december 2013

Dikt av Marianne Williamson, citerad av Nelson Mandela i installationstalet 1994

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att låtsas vara liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 
för att andra inte ska känna sig osäkra. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.


söndag 10 november 2013

Svensk psalm 205


Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör  och ser. Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar, snart börjar gro.



Allhelgonakyrkan


måndag 24 juni 2013

Tillitsbönen








Tillit

Vad som än kommer,vad som än må ske
nästa timme, nästa dag
även om det är mig obekant
kan jag inte ändra det genom fruktan.
Jag väntar på det med fullkomligt själslugn
likt havets stiltje i sinnet.

Genom ängslan och fruktan hämmar vi vår utveckling,
genom fruktans och ängslans vågor tillbakavisar vi det
som villkomma in i våra själar ur framtiden.

Tillit till det som en kallar
den gudomliga visheten i händelserna,
i vissheten om
att det som skall komma måste ske,
och att det i någon riktning måste ha
sina goda verkningar.
Att framkalla denna stämning
i ord, i känslor, i idéer
det är stämningen i tillitens bön.
Detta måste vi lära oss i vår tid: 
Att leva ur rent förtroende,
utan säkerhet för tillvaron,
med förtroende till den alltid närvarande hjälpen
från den andliga världen.
Sannerligen, på annat sätt går det inte idag
om inte modet ska svikta. Låt oss härda vår vilja
och söka uppväckelsen inifrån
varje morgon, varje kväll.


Rudolf Steiner 1910